Aktivist på flykt

Två gånger i sitt liv har hon varit tvungen att fly. Den andra gången var det från Putins förföljelse och situationen i Ryssland – en utveckling hon varnat för i åratal.
– Hur kan man säga att vi blev tagna på sängen den 24 februari?

TEXT: Camilla Wagner
BILD: PRIVAT

“Det var som att få ett skott i huvudet”

– Det första minnet jag har av Sverige när vi landade på Arlanda var att en flygplatsanställd kom springande med en barnvagn när han såg att jag bar på min sovande son. Jag tänkte att här tar man hand om barn, säger Lusine Djanyan och minns den kalla, mörka marsdag då hon kom till Sverige 2017.

Hon var bara fyra år första gången hon fick epitetet flykting. Då fick hennes familj hjälp av sovjetiska soldater att fly från Azerbadjan. Som etniska armenier blev det omöjligt att stanna kvar i landet under Nagorno-Karabach-kriget. Hennes pappa hade varit på affärsresa i Novorossiysk, en mindre stad i södra Ryssland, precis intill en sjö. Den tyckte han påminde om den forna hembygden, så den fick bli platsen för deras nya liv. När Lusine Djanyan senare hamnade i flyktingläger i Sverige, fann hon sig igen vid en sjö som påminde om uppväxten och tänkte att det fanns en mening med att hon hamnat där.

Hon levde ett ganska behagligt liv i Ryssland. Som universitetslektor vid konsthögskolan i Krasnodar, vid Svarta havets kust, tjänade hon bra och hade obegränsad frihet. Vändpunkten kom när Ryssland invaderade Georgien 2008.

– Det var som att få ett skott i huvudet. Det var helt otänkbart att mitt land attackerade ett annat land, säger hon. Det var ett kort krig, men det väckte en stor motståndsrörelse mot den egna regimen i Ryssland.

Det var vid den här tiden hon träffade sin man Alexej Knedlyakovsky. Då aktiv i den regimkritiska rörelsen Solidaritet, ledd av den ryske stormästaren i schack Garry Kasparov. Solidaritet var en stor rörelse och de var skickliga på att arrangera stora demonstrationer.

En sådan skulle äga rum den 4 februari. Men dagen innan den stora planerade protest­marschen uppmanade prästerna runt om i landet sina församlingsbor att avstå från att demonstrera. Patriarken, rysk-ortodoxa kyrkans motsvarighet till ärkebiskop, lockade folket till sig genom att visa upp en relik av Jungfru Marias höftskynke, i Frälsarkatedralen.

– Ryska ortodoxa kyrkan ska formellt vara helt separerad från staten, men det var tydligt att de gick Putins ärende, säger Lusine Djanyan.

Det triggade det aktivistiska konstnärskollektivet Pussy Riot till den aktion som gjorde dem världskända. Deras aktivism var enkel. I färgsprakande kläder, balaklavor och med uppseendeväckande framträdanden utförde de korta men slagfärdiga aktioner där de skrek ut sitt budskap samtidigt som det filmades. Att sprida sina filmer på nätet var själva poängen för att nå ut brett. Och nu skulle det ske. I Frälsarkatedralen. Dock ville de inte störa gudstjänsten, så de genomförde sin aktion tidigt på morgonen. Det hjälpte inte. Gruppen arresterades och flera fick långa fängelsestraff efter att ha skanderat sin text som bland annat innehöll raderna:

Jungfru Maria, Guds moder, fräls oss från Putin,
Fräls oss från Putin, fräls oss från Putin.

Lusine Djanyan var inte själv med i Frälsarkatedralen, utan följde med i sociala medier och i nyhetsflödet efter att tre av hennes vänner arresterats. Allt blev genast farligare, men samtidigt hade de nått ut utanför gränserna. Under OS i Sotji 2014 hade i princip alla jordens länder journalister på plats. Pussy Riot försökte iscensätta en aktion likt tidigare, men de var ständigt bevakade.

– Då skrev vi på twitter att polisen förföljde oss och plötsligt ville alla journalister ha en intervju. Men istället för en intervju gav vi dem ett performance, berättar hon.

De hann inte mycket förrän polisen ingrep. Framför alla tv-kameror greps de och slogs blodiga innan de kastades i häktet. Yttrandefrihetens fönster var på väg att stängas helt.

Droppen för familjen var 2017 när Aleksej arresterades och dömdes till 15 dagars fängelse för att ha hängt ett krucifix på en staty föreställande KGB-chefen Felix Derzjinski. Till slut fanns ingen återvändo. De satte sig på ett plan till Stockholm.

– Vi bodde först hos några vänner. Jag ville inte tro att det var permanent först, utan tänkte att vi bara tog en paus från all förföljelse.

Till slut bestämde de sig ändå för att gå till Migrationsverket och fick hjälp och stöd av en vän som själv gått igenom processen.

– Det var så viktigt för oss att få den hjälpen, med språket och med all formalia. Jag tänker på det nu när flyktingarna från Ukraina kommer att de inte ska behöva gå igenom det själva.

Först fick de avslag från sin asylansökan. Migrationsverket ansåg inte att aktivister och konstnärer löpte någon risk i för förföljelse i Ryssland. Beslutet överklagades och 2019 fick familjen veta att de kunde stanna.

Trots att familjen nu är trygga i Sverige så slutar inte förföljelsen. Lusine Djanyans mamma får med jämna mellanrum påringningar från myndigheterna som undrar när hennes dotter kommer hem. I lägenheten i Krasnodar hängde hennes konst, ett livsverk av tavlor. Mystiskt nog brann just den lägenheten för några år sedan, och all konst slukades i lågorna.

– Vi har skrikit i mer än tio år att Putin är farlig. Kriget i Ukraina har pågått sedan 2014. Hur kan man säga att vi blev tagna på sängen den 24 februari?

Lusine Djanyans tal på svenska Grammisgalan 19 maj 2022 då hon delade ut pris till Jaqe för årets text:
Yttrandefrihetsprinciper är den rättigheten som auktoritära regimer alltid är så angelägna om att begränsa. Jag står här som ett levande exempel om vad som händer med människor om det inte finns någon yttrandefrihet i landet. Allt händer stegvis. Först begränsade regimen oberoende media och underordnade allt till staten. Sedan förbjöd de oppositionella politiska partier. Sedan var det aktivisters, författares, konstnärernas tur, och det var min tur också, att bli förföljd av staten. Då fanns inga kvar som kunde skydda oss från förföljelse. Det finns inte längre några motståndsverktyg att bekämpa Putin inne i landet. Ni som är här nu, är ett levande exempel på minoritet av världens befolkning, och är bara 6.4% av människor, som lever i demokrati. 6.4 %. Som en människa som födde och växte upp under diktatur står jag här nu för att påminna er, om vikten att försvara yttrandefrihet.

Lusine Djanyan
Född: 1981 i Azerbadjan
Familj: Make Alexej Knedlyakovsky och barnen Tigran, 6, Levon, 3 och Anna Maria, 1.
Bor: På 44 kvadratmeter i en flyktingbarack i Älvsjö söder om Stockholm.
Utbildning: Konstnärlig masterexamen.
Gör idag: Läser pedagogik på Umeå Universitet för att kunna undervisa på svenska universitet, arbetar som förändringsledare och föreläsare på ledarskapsbyrån Klara K.

En artikel frånNummer 2 - 2022

I årets andra nummer av Hertha lyfts teman som hur våldsutsatta kvinnor ska få rätt till en trygg bostad, Sveriges sex jämställdhetspolitiska mål och Lusine Djanyan flykt från Ryssland.

Denna artikel är ett utdrag ur HERTHA – världens äldsta feministiska tidskrift och medlemstidning för Fredrika Bremer-förbundet. Vill du köpa hela tidningen går det att beställa ditt alldeles egna ex för 90 kronor (ink porto) – eller varför inte köpa två och bjuda en älskad feminist på lite helgläsning?

Detta görs enklast via ett via vår webbshop som du hittar här.

För att även säkra kommande nummer av HERTHA är bästa tipset att bli medlem i Fredrika Bremer-förbundet. För studenter är priset nedsatt. Tryck här för att bli medlem.