Allt ljus på vården – ändå ökar löneklyftorna

Sveriges vanligaste yrke: 135 300 personer arbetar som undersköterskor i hemtjänst, hemsjukvård och på äldreboende. Det är Sveriges vanligaste yrke. Hela 91% är kvinnor.

Deras insatser är mer efterfrågade än någonsin, och blir allt viktigare i takt med att andelen äldre i befolkningen ökar. Om välfärden vore en marknad som andra skulle undersköterskorna tälja guld med kniv. Men logiken som styr Sveriges vanligaste yrke är en helt annan – att arbeta med det ytterst mänskliga har obegripligt låg status.

Hösten 2020 kokar det bland arbetarna i vården och omsorgen när lönerna och villkoren ska förhandlas. Är det äntligen dags för ett erkännande i form av ett rejält lönelyft, nu när allmänheten insett hur oerhört pressat och farligt det varit att arbeta i frontlinjen mot coronaviruset?

Kommunalarbetareförbundets ordförande Tobias Baudin tar i en krönika i Kommunal-arbetaren fasta på den grundläggande utmaning som avtalsrörelsen behöver ta tag i:

“Idag tjänar en bilmekaniker cirka 40 000 kronor mer om året än en undersköterska, trots likvärdig utbildningsnivå. Det är helt uppåt väggarna. För att vara tydlig, det är inte en bilmekaniker som tjänar för mycket.”

Undersköterska är alltså ett underbetalt yrke. Lönelotsarnas rapport Strukturella löneskillnader 2019 visar att lönegapet mellan mansdominerade och kvinnodominerade yrken kvarstår (och har till och med ökat när det gäller sjuksköterskor, grundskollärare och förskollärare). För att höja lönerna i de kvinnodominerade bristyrkena till samma nivå som likvärdiga manliga bristyrken, krävs ett påslag för en undersköterska inom hemtjänst och äldreboende med 4 500 kronor, enligt rapportförfattarna.

Det har hittills inte gått att rubba strukturen trots att undersköterskor blev föremål för en särskild lönesatsning i förra avtalsrörelsen, och att vård- och omsorgspersonal har fått stor uppmärksamhet i media. Kvinnodominerade yrken värderas fortsatt lägre än övriga jämförbara yrken – som till exempel elektriker eller bilmekaniker – trots att det är en påtaglig brist på personal.  Tvärt emot marknadslogiken.

De senaste åren har det flera gånger dykt upp vittnesmål om hög stress bland undersköterskor i äldreomsorgen. Att ha den viktiga rollen i de äldres liv och bära ansvaret för deras välfärd nere på minsta nivå, men samtidigt inte få tid att göra ett bra jobb, har bidragit till höga sjuktal bland undersköterskor. Och som om inte vittnesmålen om stress vore nog, har pandemin tydligt visat vilken utsatt situation många undersköterskor har, och hur deras villkor är avgörande för hur pandemin kan bekämpas. Åtta av tio av de 5 000 svenskar som anmält att de smittats av corona på jobbet är kvinnor. Över hälften jobbar som undersköterska, vårdbiträde eller personlig assistent.

Även om löneskillnaderna borde vara en rest från svunna tider och trots att arbetsmiljön ofta är pressande, är det inte där det stora lyftet borde göras för yrkesgruppen. Det menar Elisabeth Antfolk, undersköterska i äldreomsorgen och ordförande för Kommunals sektion för privat vård och omsorg i Stockholm. Hon menar att det allra viktigaste som behövs för att göra yrket mer attraktivt är tryggare anställningar, en standardutbildning som är likadan över hela landet, och en satsning på att utbilda i svenska.
– Undersköterska är inget enkelt jobb. Många av de äldre har syn- eller hörselnedsättningar. Vi behöver kunna kommunicera om smärta, ångest och medicin med dem – så att alla förstår. Språket är min främsta förutsättning att göra en bra insats på jobbet, säger Elisabeth Antfolk.

Hennes förslag är att låta dem som inte har svenska språket gå som en sorts lärlingar medan de pluggar svenska och då sköta arbetsuppgifter som inte ligger nära kroppen och kan kränka integriteten.

Under den första vågen av covid-19 i Sverige var Elisabeth Antfolk aktiv i debatten kring bristen på skyddsutrustning i vård och omsorg. För henne är det till stor del alla otrygga anställningar som bidragit till den stora skadan:
– En undersköterska berättade för mig att när hon vägrade gå in utan skyddsutrustning, då skickade chefen in timmisarna! Elisabeth Antfolk reflekterade över hur lite som hade förändrats sedan hon var ny på jobbet.
– Jag jobbade för 68 kronor i timmen, och hade tre olika jobb för att klara mig. Om chefen hade sagt att jag skulle gå in utan skyddsutrustning hade jag gjort det. För att få mat på bordet och köpa regnkläder till barnen. Om man säger nej ringer de någon annan i fortsättningen. Det är exakt likadant idag!

I början av november kom kommunerna och facken överens om ett nytt, centralt kollektivavtal för välfärdsarbetarna. Avtalet innehåller klara förbättringar, och kompensation för insatserna under Corona. Men Elisabeth Antfolk och hennes kollegor som är privatanställda väntar fortfarande på att se hur de ska värderas den här gången.


TEXT: Anna Sahlée  ILLUSTRATION: Andrea Brandin