Den feministiska revolutionen i Iran vet inga gränser

FOTO Robert Jadenfeldt TEXT Ghazal Hatami  

Kvinnoförtrycket i Iran vet inga gränser. Som ett giftmoln sprider det sig över hela samhället och kväver allt i sin väg. I decennier har våra mödrars röster tystats, våra fäders drömmar har slagits i spillror, och ungdomens framtidstro har kvävts. Det är som att tiden har stått stilla. 

Snaran som i över fyra decennier hållits runt folkets hals har med tiden stramats åt alltmer. De iranska kvinnornas identitet och rättigheter har stulits från dem. De har tystats, fängslats och mördats när de har försökt stå upp för sina grundläggande rättigheter. För de som är kvar så finns det bara liv eller död. Det vi ser hända nu är en urkraft som växt sig ur askan av de liv som släckts.  

Den feministiska revolutionen och kvinnorörelsen som kom till liv när Jinas liv släcktes av moralpolisen i Iran, har tidigare inte beskådats någonstans. Unga som gamla, kvinnor som män, oavsett religion, etnicitet och ekonomisk status, över landsgränser står sida vid sida, enade för ett fritt Iran. 

Generation efter generation har hållits gisslan i religionens namn, ett rikt kulturarv till trots. Ett land med fler fängelser än kulturhus. Ett land där mördare och brottslingar går fria medan dess fängelser fylls med konstnärer, poeter, författare och frihetskämpar.  

Jag tänker också på alla oss som blivit tvungna att lämna Iran. Ensamheten som kommer med ett liv i exil, även för oss som levt nästan hela våra liv här, är lika påtaglig som vid förlusten av den du håller kär. Våra bekväma liv i Sverige levs ständigt i skuggan av flykten från vårt moderland. Vi iranier har ett ord på persiskan som beskriver det vemod alla migranter känner, غربت  “ghorbàt”. Det finns ingen riktig motsvarighet i svenskan, men det är ett ord som alla exil-iranier vet känslan av precis. Det hugger till i bröstet på mig när jag skriver ordet eller när jag försöker förklara det för mina svenska vänner. Det är ur den känslan av vemod som vi finner drivkraften att ställa oss sida vid sida med våra systrar och bröder i Iran.

Våra mödrar är överlevare, och de har fostrat krigare. Det sägs att hoppet är det sista som överger och precis så är det i denna dragkamp mellan frihet och fångenskap. Vi har inget mer att förlora. Vi krigar inte bara för oss själva; vi krigar för dem som blivit minoriserade, vi krigar för de som förlorat sin ungdom och för de som förlorat sina kära, för de som aldrig sett sitt moderland. Vi kämpar för de kommande generationerna. Det finns bara en utväg ur denna revolution och det är frihet för alla. Vår revolution vet inga gränser.

Ghazal Hatami, är journalist och poet. Sedan protesterna startade i Iran har hon varit aktiv i att sprida det iranska folkets röst.

En artikel frånNummer 4 - 2022

Hertha upplaga nummer fyra är ute nu! I årets sista Hertha tas bland annat miljö, kunskapsmakt och politik upp. I detta nummer finns rubriker som ”Politik är som vatten”, ”Våld mot unga får konsekvenser” och ”De fossildrivna männen – som hatar unga klimataktivister” och några artiklar publicerar vi självklart här på hemsidan! Detta nummer innehåller även en intervju med vårdreportern Jenny Kallin som har skrivit om uppropet #alltserfintut, där kvinnor berättar om skador och trauman efter förlossningar, ofta på grund av felaktig bäckenbottenkirurgi.

Denna artikel är ett utdrag ur HERTHA – världens äldsta feministiska tidskrift och medlemstidning för Fredrika Bremer-förbundet. Vill du köpa hela tidningen går det att beställa ditt alldeles egna ex för 90 kronor (ink porto) – eller varför inte köpa två och bjuda en älskad feminist på lite helgläsning?

Detta görs enklast via ett via vår webbshop som du hittar här.

För att även säkra kommande nummer av HERTHA är bästa tipset att bli medlem i Fredrika Bremer-förbundet. För studenter är priset nedsatt. Tryck här för att bli medlem.