ENGÅNGSBINDAN SKRIVS IN I HISTORIEN

Genom femtio olika föremål beskriver historikern Karin Carlsson svenska kvinnors historia under 1900-talet i sin nya bok Kvinnosaker. Här har byxkjolen, engångsbindan och cykeln en viktig historisk plats – men även Hertha finns med på ett hörn.

Varför har du skrivit den här boken?

– Ända sedan 70-talet, då kvinnohistoria började växa fram, har det gjorts massor av forskning som berättar om kvinnors erfarenheter. Men de har inte nått fram till översiktsverk. Kollar man på Wikipedia så är det fortfarande en äldre berättelse om vår historiska utveckling som dominerar. Därför kändes det väldigt viktigt med en sådan här bok. Sedan ligger ämnet helt i linje med vad jag forskar kring och är intresserad av.

Varför berätta historien just genom föremål?

– Jag kickar igång på föremål extra mycket och har hållit på med materialstudier de senaste åren. Men vissa av föremålen blir det otroligt tydligt hur man kan komma nära kvinnors vardag genom att se hur ett visst föremål har sett ut och förändrats över tid. Tar man det ett snäpp längre så kan man också se vilka normer som varit knutna till vissa föremål.

Var det något som förvånade dig under arbetet med boken?

– Att kunna se på nästan extrem detaljnivå hur man gjort skillnad på kvinnor och män. Det fanns till exempel inte träningsskor för kvinnor förens på 70-talet, de gjordes helt enkelt inte i tillräckligt små storlekar. Eller att män under motbokstiden kunde ta ut 4 liter brännvin, men en ogift kvinna bara en halv liter i kvartalet och på krogen hälften så mycket som en man. Här kan man också se att vi fortfarande ser på en berusad kvinna på ett annat sätt än en berusad man.

Velourbyxan                                                                                                                                             

 Jag ville så gärna ha in ett föremål som lyfte fram hur statliga beslut både kan spegla och påverka rådande normer. Samtidigt ville jag hitta ett sätt att berätta om föräldraförsäkringen. Den visar nämligen så tydligt på vikten av att föreställningar kopplade till män också måste omförhandlas om kvinnors roll och situation ska kunna förändras. Innan föräldraförsäkringen introducerades 1974 var det enbart mammor som kunde ta ut föräldraledighet, och Sverige var faktiskt först i världen med delad föräldraförsäkring. Men hur skulle detta kunna illustreras genom ett föremål?! När jag kom på velourbyxan blev jag så glad! Under 1970-talet blev nämligen ”mjukispappan” eller ”velourmannen” en något nedsättande benämning för de män som under 1970-talet omfamnade en ny typ av mjukare manlighetsideal som tydligt kontrasterade ”machomannen”. Det var också män som tog större ansvar för barnen, något som länge var kvinnans primära uppgift.

För att sprida information om den nya föräldraförsäkringen släppte Försäkringskassan 1978 en reklamfilm. De använde då den folkkäre och populäre tyngdlyftaren Hoa-Hoa Dahlgren som affischpojke. Han var ju på ett sätt maskuliniteten förkroppsligad. Kanske det kan tolkas en önskan från Försäkringskassans håll att män, inspirerade av Hoa-Hoa, skulle kunna ta ut föräldraledighet utan riskera att förlora i maskulinitet? I dag ser vi betydligt fler föräldralediga män, men helt jämställt har det inte blivit. 1975 utnyttjade till exempel 2,4 procent av papporna möjligheten att under någon period vara hemma med barnen. 2018 delade 20 procent av föräldrarna lika på föräldraförsäkringen.

Pennan                                                                                                                                                   

 Att kunna kommunicera och sprida sitt ord, tankar och argument är så viktigt! Tidskrifter som Hertha, Morgonbris, Kvinnobulletinen och Bang har varit enormt viktiga plattformar. Även romanen var viktig. Elin Wägners böcker blev till exempel viktiga debattinlägg i romanform. Här finns även ett klassperspektiv inbäddat: vilka har haft möjlighet att skriva? En industriarbetande kvinna med många barn hade säkerligen inte tidsmässigt samma möjligheter till skrivande som den kvinna som hade hjälp i hushållet. Men texten om pennan handlar även om andra typer av rättigheter, som rätten till utbildning. Där går pennan in i andra föremål som finns med i boken såsom griffeltavlan och doktorshatten – det var först 1927 som till exempel läroverken öppnades för kvinnor. Innan dess var flickor hänvisade till privata flickskolor och då gällde det att ha föräldrar med ekonomiska resurser som dessutom tyckte att det var en bra idé att döttrarna utbildade sig.

Engångsbindan                                                                                                                                        

Ett av de tydligaste exemplen på hur man genom ett föremål kan komma nära dåtida kvinnors vardag. När man ser hur engångsbindans föregångare var konstruerade blir det tydligt vilket tidskrävande och logistiskt utmanande arbete det var att ha mens. För att kunna virka sin binda, fanns en speciell teknik som traderades mellan generationer. Vid varje ända fanns även en ögla som berättar för oss att bindan hölls på plats med hjälp av hyskor, säkerhetsnålar eller snören. Sedan var det bara att hoppas att man inte tappade den. Att hitta en avskild plats att byta den på var inte heller alltid lätt. Ytterligare ett problem att lösa var hur den blodiga bindan skulle förvaras tills man kom hem. Väl hemma skulle den blötläggas, tvättas och kokas – helst så att ingen såg.

Tar vi in ett globalt perspektiv kan vi se hur mens fortfarande omges av starka tabun. I vissa delar av Indien får flickor och kvinnor till exempel inte delta i religiösa ceremonier när de har mens, de får inte eller vara i samma rum som mat lagas. På vissa platser i världen är det även svårt för flickor att gå till skolan när de har mens, inte minst för det är nästintill omöjligt att på ett tryggt och hygieniskt sätt kunna byta mensskydd.

TEXT: Lisa Stevik ILLUSTRATION: Andrea Brandin