Fattigdom är livsfarligt


TEXT CAMILLA WAGNER

Ibland känner jag mig som en klick smör i en het stekpanna när jag försöker diskutera jämställdhet. I synnerhet om jag diskuterar med politiker. Alla frågor jag ställer har sitt svar i en helt annan politisk reform och aldrig är frågan i sig tillräckligt viktig för att få en direkt lösning eller ens ett löfte om en lösning. För en tid sedan fick jag förmånen att leda ett politikersamtal om kvinnors ökande fattigdom i Sverige. Jo, den ökar. Och vad värre är, fattiga kvinnors livslängd minskar. Eller om vi ska vara petiga är det lågutbildade kvinnors livslängd som minskar, enligt SCB:s rapport Skilda världar? Det demografiskt delade Sverige. Det framgår även i rapporten att skälet är hårdare sociala och ekonomiska livsvillkor, så fattigdom är på riktigt livsfarligt. Det är första gången på 200 år som någon demografisk grupp visar en sviktande kurva. Innan döden kommer, så har också ohälsan varit att större problem än i övriga demografiska grupper. Döm då av min förvåning när en av politikerna under samtalet förklarade utvecklingen med att det beror på att “vi har så många kvinnor med utländsk bakgrund i Sverige nu” och det är alltså därför gruppen lågutbildade kvinnor lever kortare. Jag blev mållös.

För det första finns det ingen sådan evidens i SCB:s rapport, så det är ett antagande. För det andra. Vi har haft fler invandrade män än kvinnor i modern tid. Så om den förklaringen skulle vara valid, borde även fattiga män ha en sjunkande medellivsålder. Men allra viktigast: vad är syftet med en sådan förklaring? Var meningen att infödda väljare ska bli mindre oroade för det handlar nog inte om dem? Det handlar om dem på andra sidan motorvägen. Då har man underskattat kvinnorörelsen. Vi arbetar för alla. Att en enda kvinna i Sverige är sjuk av och dör för tidigt på grund av fattigdom borde få alla lampor att blinka rött. Oavsett på vilken mark hon tog sitt första steg.