Framsteg och motgångar – abortfrågan i två länder

FOTO RIKSDAGEN

AZADEH ROJHAN GUSTAFSSON är rapportör på Polen i rollen som vice ordförande i Monitoring committé, Granskningsutskottet som har till ansvar att granska hur medlemsländerna följer Europarådets principer om demokrati, MR och rättsstatens principer. Hon berättar om utvecklingen i Polen.
“Nu har man fram och tillbaka hört att Polen gått mot att skärpa sina abortlagar. Senast i mars

kom det information om att nu införs en ny, skärpt abortlagstiftning som i princip kommer att innebära att inga former av abort är möjlig. Möjligtvis finns det fortfarande rum i lagen om graviditeten tillkommit genom våldtäkt eller incest, eller om kvinnans liv är i fara. Den nya lagstiftningen kommer inte ens att godkänna aborter på grund av fosterskador, kvinnan kommer att tvingas föda barnet även om det kanske inte kan överleva.

Man motiverar detta med att det tidigare har gjorts för många omänskliga aborter i Polen. Men tittar man på vilken lagstiftning som funnits tidigare, och antalet aborter som gjorts, så var 98 procent av dem 2019 på grund av fosterskador.
Fler och fler söker sig utomlands, till Tyskland och andra länder. Även när lagstiftningen var oklar så såg man att det fanns sjukhus och kliniker där läkare slutade att utföra aborter, för att man inte visste hur statusen såg ut.

DET HAR VARIT väldigt stora protester mot den skärpta abortlagstiftningen. Polen har varit ett av de mest liberala länderna i Europa gällande abortlagstiftning, och var tidigt ute med att införa abort. Det var en tid då svenska kvinnor åkte till Polen för att genomföra abort. Det som sker nu är ett stort kliv bort från den liberala synen på kvinnors rätt till sin egen kropp.
Bakom ligger en stark konservativ rörelse, som växer sig allt starkare. Man har även annonserat att man kommer att träda ur Istanbulkonventionen, som handlar om att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Vi ser även att tongångarna mot homosexuella höjts, det sker stora övertramp mot deras rättigheter också. Både den katolska kyrkan har starkt inflytande i detta, men även den ultrakonservativa rörelsen Ordo luris är pådrivande.
Det nuvarande styret i Polen, Lag och ordning,

har på olika sätt gjort inskränkningar i lagstiftningen och i rättsstaten. Man attackerar media, kultur, homosexuellas rättigheter och har under de senaste åren även gjort en upptrappning när det gäller kvinnors rättigheter. Man har en konservativ syn på familj och på kvinnors roll. Det har gått snabbt det senaste året.

I DEN MÅN det finns ljusglimtar så handlar det om reaktionerna från omvärlden, vilka har varit kraftiga. Från Europarådet och från kvinnoorganisationer i Europa men också i Polen. Många sökte sig ut på gatorna och visade stort motstånd. Det gjorde att förslaget först pausades, men har inte hindrat att det tagits upp igen. Vi såg att en tydlig markering kan förhala sådana här beslut, men det räcker inte. Priset måste vara högt för att de ska backa, och omvärlden måste fortsätta sätta stor press.
Det som är oroväckande i detta är man i Ungern, Turkiet och flera andra länder pratar om att lämna Istanbulkonventionen och att se över lagar och regler kring abort. Det är en oroväckande utveckling i Europa. Som ett alternativ till Istanbulkonventionen har Polen tagit fram en egen konvention som man bjudit in Turkiet och andra intresserade länder att underteckna. På så sätt försöker man tvätta bort det som man anser står i strid mot konservativa idéer, som hbtq-personers rättigheter och kvinnors rätt till sin egen kropp.”

MONICA MENJIVAR är läkare och aktivist. Som läkarstudent i Buenos Aires engagerade hon sig i att hjälpa unga kvinnor som behövde göra abort. Här berättar hon om kampen för friare abort i Argentina.

”När jag kom till Argentina 2004 var vi först ganska få på manifestationerna. Sedan växte grupperna och feminismen har gått ner i åldrarna. Många unga tjejer ifrågasatte sina föräldrar och andra äldre kvinnor. Diskussionen växte sig starkare och samtidigt hörde man om många kvinnor som blev nekade att göra abort, eller fängslade för att de gjort det. Man började lyssna

allt mer till dessa kvinnors historier.
Det var en berättelse om en kvinna som trots sin cancer inte fick göra abort och som till slut dog för att hon inte fick behandling. Eller en tjej som födde för tidigt på gatan och blev anklagad för abort, en annan som tog livet av sitt barn för att det kommit till efter en våldtäkt. Sådana historier kom upp hela tiden, det gjorde att fler engagerade sig i frågan.

2011 VAR DET EN ung kvinna som efter en våldtäkt blev nekad abort, men som hela tiden överklagade och tog fallet vidare tills hon fick ett ja på provinsiell nivå, vilket sedan tog frågan till

Monica Menjivar
Urey och hennes
döttrar.

nationell nivå där det beslutades att detta är grunden – man ska få abort om kvinnans hälsa inte klarar av en graviditet eller om hon blivit våldtagen.
Många provinser gick inte med på det, vilket satte igång ännu fler diskussioner. Många grupper jobbade aktivt på gräsrotsnivå, inte minst i skolor började man prata mer om rätten till sin egen kropp. Ungefär parallellt fanns en rörelse bland lärare som förespråkade sexualundervisning redan i ganska låg ålder. Det blev faktiskt lag på att ge den undervisningen, innan behövde föräldrarna ge sin tillåtelse.

2018 KUNDE MAN INTE säga nej till oss längre, vi fick ett ja till fri abort i kongressen. Visserligen i senaten, men vi trodde aldrig att kongressen skulle

“Det var fantastiskt att se hur de unga engagerade sig. Mina döttrar som var runt 8 och 10 då pratade om det i skolan och kom hem och diskuterade saken med mig.”

säga ja. 30 december förra året fick vi ja även i senaten. Det finns inte ord för hur det känns att vara en del av en sådan rörelse. Och det har gått fort.

2010 började jag läsa till läkare i Argentina, och det var en stor fråga hur vi skulle kunna hjälpa kvinnor att göra abort. Vissa provinser satte läkare i fängelse, andra kvinnorna. 2015 var frågan fortfarande hysch hysch och folk skrek saker åt mig, 2018 var vi i kongressen redan.
Det var fantastiskt att se hur de unga engagerade sig. Mina döttrar som var runt 8 och 10 då pratade om det i skolan och kom hem och diskuterade saken med mig. De och deras kompisar ville ha den lilla gröna sjalen som blivit symbolen för rörelsen i hela Latinamerika.”