Gruppens mänskliga rätt – till både gräl och gemenskap

Vilket ansvar har jag för min syn på andra kvinnor? Hade jag fått den frågan för några år sedan hade jag varken velat eller kunnat svara. Nu undrar jag varför jag skulle haft så svårt att anta utmaningen frågan utgjorde, och varför den inte diskuteras mer i samhället. Inklusive den feministiska rörelsen.
Framför allt hade jag kvar att inse tre grundläggande saker:
Ett: I ett patriarkalt samhälle framställs kvinnors grupper ofta som ineffektiva, illvilliga och tjafsiga, något som kan påverka även kvinnors bilder av de egna grupperingarna – särskilt om man har en dålig erfarenhet av personer av det egna könet.
Två: Detta hade hänt mig, som nu gick runt med ett internaliserat kvinnoförakt.
Tre: En fientlig kvinnosyn är både möjlig och nödvändig att göra upp med, inte minst för den som påstår sig vara feminist.

DET VAR AV RESPEKT för både kvinnor i stort och för mig själv som jag borde ha granskat mina fördomar om kvinnor i grupp. I väntan på de här insikterna deltog jag nämligen knappt i några arbetsmässiga eller personliga gemenskaper med andra kvinnor. Jag festade inte med dem, skapade inte med dem, debatterade inte, utbytte inte kunskaper, lärde inte av dem. Med andra ord tillät jag mig inte heller att, ihop med dem, utgöra minsta hot mot den patriarkala makten. Det kan ju bara

“Låt oss, i kollektivt trots
mot nidbilderna om oss
själva, gräla och diskutera
mer än någonsin.”

FOTO EMILY DAHL/ROMANUSA SELLING

kvinnor göra som jämför erfarenheter och vid behov går samman för att protestera mot dem.
Det här sistnämnda är huvudskälet till att jag i slutänden skrev min senaste bok, Catfight – nidbilder av kvinnor i grupp. Insikten om att både jag och mina medsystrar förlorar på när en av oss köper berättelsen om våra gruppers dysfunktion. I den mån kvinnodominerade miljöer kan ertappas med mer friktion än andra har det framför allt att göra med att dessa miljöer oftare har resursbrist och dåliga villkor. Sådant skapar behov hos medlemmar av alla marginaliserade grupper att ta avstånd från varandra, helt oavsett kön.

SVARET ÄR FÖRSTÅS heller inte att som kvinnor förbjuda oss själva att ha meningsskiljaktigheter. Här kan den feministiska rörelsen anta en viktig roll vad gäller att uppvärdera både kvinnogrupper och deras inbördes konflikter. Vägra låta dessa beskrivas som extra komplicerade eller särskilt fula. Det är mänskligt att tycka olika. Det är värdefullt med debatt. Och det kan i sanningens namn vara roligt med drama.
Låt oss därför, i kollektivt trots mot nidbilderna om oss själva, gräla och diskutera mer än någonsin. Även detta är ju ett sätt att ta ansvar för vår relation till andra kvinnor – att göra motstånd mot de snäva framställningarna helt oavsett om de är trivialiserande, sentimentaliserande eller demoniserande. Idag är det vad jag önskar både mig själv och andra av mitt kön: att gå samman i egenskap av kvinnor och samspela i egenskap av människor.

Johanna Wester är författare samt föreläsare
och utbildare i mänskliga rättigheter.