Leka fler än två? Nidbilden av kvinnor i grupp lever kvar

“I en förtryckande
miljö ska vi inte
stoppa kvinnors
dialog, vare sig
den är aggressiv
eller konstruktiv”

Varför ville du skriva en bok om nidbilderna av kvinnor i grupp?
– För att jag ertappade mig själv med hyckleri. I den mening att jag, trots att jag är medveten om att vi lever i en patriarkal ordning, även i vuxen ålder kunde komma på mig själv med att exempelvis underskatta kvinnors förmåga till samarbete. Jag hade själv en stökig högstadietid där de här nidbilderna fick grogrund i mig, och sedan kom samma budskap till mig hela tiden från nöjesmedia och populärkultur, och förmedlades i form av skämt eller ”goda” råd. Det riskerar att bli självuppfyllande, insåg jag. Det ville jag skriva om.

Vem gynnas av den här bilden?
– Alla som gynnas av ett patriarkalt maktsystem. I praktiken gynnar det män och för all del dem som gynnas av att män gynnas. Här måste man lägga in den ständiga brasklappen om att det i en makthierarki sällan är så att någon menar så illa. Jag förstår att människan är kapabel till ansvarslöshet och fantasilöshet när det kommer till att gynnas av en maktordning, sådana är vi alla kanske. Men det

viktiga är att försöka skärpa oss och bli medvetna om att det gynnar makten att hålla liv i idéerna om att kvinnor bråkar, vill ta varandras män eller liknande. Då glömmer vi potentiellt också att det är mänskligt och naturligt med åsiktsskillnader kvinnor emellan. Jag försöker inte säga att kvinnor inte har debatter eller konflikter, nog fan har de det och det är deras kompletta rätt. Kvinnors dialog med varandra behövs, i en förtryckande miljö ska vi inte stoppa kvinnors dialog vare sig den är aggressiv eller konstruktiv. Vi ska inte skriva om det och kalla det något annat på grund av kön. Ändå sker detta, inte bara oavsiktligt utan ibland i all välmening – som att man rekommenderar flickor att leka två och två.

Varför lever bilden kvar?
– Det beror på flera saker, bland annat att det är väldigt subtila krafter i rörelse. Det paketeras på ett glammigt sätt, eller ett skämtsamt i form av standup eller en filmscen där man skrattar för att det är funny because it ́s true att tjejer inte kan dra jämnt. Eller det faktum att svenska medier, enligt studier, stannar längre vid politiska konflikter som involverar kvinnor än män. Det är svårt att få syn på, det krävs att man kvantitativt studerar detta för att få reda på att detta, som de seriösa redaktionerna nog inte menar att göra. I den mån flickor ens får vara med i barnprogram så har de

oftare krångligare relationer och vänskaper fulla av regler, medans pojkarna har en rakare dialog. Detta sänder en viss signal till flickor som växer upp, i kombination med vanans makt och inte minst: resursbrist. När jag skrev boken så hittade jag ett par studier som verkade stödja det faktum att det är mer konflikter på kvinnodominerade arbetsplatser. Först kände jag: fasiken – då stämmer ju den här bilden. Men en av de slutsatser boken landar i är att kvinnor som måste samverka med varandra långt ner i hierarkin, som alla andra liknande grupper i samma situation, får ett behov av att särskilja sig och visa att man inte är som de andra. Problemet är resursbristen och underläget, inte könet på de inblandade.

Vad får den här bilden av kvinnor för konsekvenser?
– Det får konsekvenser både i ens privatliv och i samhället. I det privata så får det förstås effekten att kvinnor får mindre roligt ihop, det

vad beror det i så fall på? ”Problemet
är resursbristen och underläget, inte könet
på de inblandade”, menar Johanna
Wester.

är nog så allvarligt. När omgivningen berättar att gemenskapen kan få negativa konsekvenser så undviker man varandra, man tror inte att kvinnor är roliga. Man underskattar och går miste om andra kvinnor. Och så glömmer man bort att det är meningsfullt med debatt, när den blir bannlyst för att den ses som hysterisk eller fientlig. Det hämmar kvinnors utveckling, deras samtalsnivå och hur högt i tak det är.

Men den stora, allvarliga effekten blir att kvinnors benägenhet att föra kollektiva maktanspråk minskar om vi inte tror gott om varandra. Då går vi inte samman och utbyter kunskap, tips och erfarenheter. Då ställer vi inte gemensamma krav på gemensamma rättigheter utifrån gemensamma förtryck, vilket minskar hotet mot makten. Jag tycker att tjejer ska välkomna friktion, trots att det är tydligt att omgivningen kommer att vara benägen att överdimensionera den friktionen, och få den att handla om något den inte handlar om.

Några exempel att vara uppmärksam på enligt Johanna Wester

• I reklam riktad tillkvinnor är det ofta så att en kvinna ska titta avundsjukt på en annan kvinna i förgrunden. Kvinnlig avund är åtråvärt.

• Många svenska filmer klarar inte Bechdel-testet (som bland annat mäter antalet kvinnor i en film, som pratar med varandra och dessutom om något annat än män). De samspråkar inte alls – de är helt ointresserade av varandra.

• Språket har många fler nedsättande begrepp om kvinnor i grupp: kackliga, bitchiga, hysteriska, rabiata och så vidare.

• Så gott som varje veckotidnings-löpsedel handlar om (påstått) hatiska relationer mellan kändiskvinnor.

• Utbildningsväsendet misslyckas att berätta om kvinnors gemensamma åstadkomman-den genom historien.

• Dokusåpor och reality-tv söker återkommande upp och överdriver catfighten.

• De mest seriösa av relationer mellan kvinnor kan trivialiseras i medierna, som när Kristdemokraterna öppnar dörren för Sverigedemokraterna varpå Skavlan bara vill prata med Ebba Busch om hur detta påverkar den personliga relationen mellan henne och Annie Lööf.