Varför måste vi engagera männen, Bianca Kronlöf?

FOTO THRON ULLBERG

TEXT LISA STEVIK

MÄN ÄR HALVA samhället. Vi kan inte nå jämställdhet ifall inte männen engagerar sig. Engagerade män är även nyckeln till att nå fram till män som inte lyssnar på kvinnor. Jag skulle säga att de flesta män är för den feministiska kampen, men rädda för det feministiska samtalet. Den rädslan måste vi komma över. Orsaken till att den rädslan finns tror jag kommer från två håll: dels från den feministiska rörelsen. Man är rädd för att göra fel, om man sticker ut hakan blir man granskad av feminister. Man kanske vill väl, men uttrycker sig lite fel och så blir man utskälld istället. Dels skapas den rädslan av andra män. Uttalat feministiska män blir förminskade och förlöjligade, det märker man hela tiden. Bara begrepp som velourpappa eller lattepappa, mjukis, bögjävel eller hånfulla kommentarer om att vara i sin flickväns koppel, eller ’du säger bara så för att få ligga’. De anklagas för att vara mjuka och töntiga, men att gå emot en norm är egentligen det modigaste man kan göra. Det kräver extremt mycket ryggrad, självinsikt och envishet. För att få med män i den feministiska kampen behöver vi genuint få dem att förstå att de behövs. De har en så viktig position, därför att män med kass kvinnosyn inte lyssnar på kvinnor. Det måste inte vara värsta revolutionen, det räcker att säga till en annan man att ’det där håller inte jag med om’ eller ’det där tyckte inte jag var kul’. 

NÄR JAG HAR vänt mig till män har jag fått två typer av reaktioner: för det första har jag märkt hur snabbt man som kvinna framstår som aggressiv. Säger jag att jag vill prata, så tror de att jag vill skälla ut dem. Redan innan samtalet har börjat så är det  superinfekterat. Det var en överraskning för mig. Nummer två är att när vi pratar om våra upplevelser av våld så är de ganska lika. Män råkar ut för slagsmål på krogen, blir mobbade och utsatta i skolan – hur man upplevler det är ganska likt, man tar själv på sig skammen och tänker att det var en själv det var fel på. Det är översättningsbart till att en kvinna får skylla sig själv för att hon hade för kort kjol eller vad det kan vara. Det är extremt sorgligt, det våld som riktas mot män är så otroligt normaliserat. Det är även våldet mot kvinnor, men vi har också en lång kamp där det ingår att vi backar varandra. Vi har tjejourer och vi har en feministisk rörelse som är över hundra år gammal, där vi har kämpat för våra rättigheter. Men männen har inte det. Även det var en överraskning för mig, hur ensamma de är i sina upplevelser av våld. 

MEN DET HANDLAR inte om att kvinnorörelsen har varit dåliga på att lyfta hur även mannen drabbas, som man ibland hör. Kvinnorörelsen har alltid lyft det. Från början var den väldigt kopplad till nykterhetsrörelsen till exempel, och män är fortfarande de som är mest alkoholiserade. Kvinnorörelsen har alltid haft att göra med familjen, indirekt har den haft att göra med mannen. Att peka finger åt det hållet är inte rätt – har vi gjort fel? Det är mannen som inte organiserat sig för sin egen grupp. Klassmässigt har man gjort det, arbetarklassmännen och överklassmännen har inom de ekonomiska bubblorna jobbat för sig själva. Och det finns massor av starka brödraskap, från Vatikanen till hiphopvärlden. Men ingen rörelse för män globalt, bara på grund av den anledningen att de är män. 

SÅ ATT SÄGA att det är fel av kvinnorörelsen att inte uppmärksammat männens problem tillräckligt är fel. Vi har haft fullt upp med att fixa rösträtten och att se till att våldtäkt inom äktenskapet ska vara olagligt. Är det fel att vi samtidigt inte sagt att ’hörru, har du tänkt på att du inte har en bra relation med din pappa?’. Vi kan inte dra det också. Det jag vill lyfta är att om männen insåg att om de övertar de feministiska strategierna, så som vi jobbat för vår egen grupp, så har de nycklar att använda sig av för att jobba för sig själva. Erkänn våldet, sluta normalisera det, inse att din upplevelse som offer räcker. Den manliga feministen kämpar av två anledningar: av solidaritet med kvinnor, men också för sin egen skull – för att boxen han befinner sig i kan vara både härlig men även farlig.” 

Bianca Kronlöf är skådespelare och författare. Hennes debutbok Brev till mannen utkom 2021 på Albert Bonniers förlag, och består av ett antal brev till män som hon mött genom livet.

En artikel frånNummer 4 - 2021

I årets sista nummer av Hertha tas frågan upp om varför vi måste engagera männen i feminismen, tankar om alternativa feminister och läget för de jämställdhetspolitiska delmålen. Numret tar även upp temat “en kvinnas röst i rätten”, kvinnors utsatthet i klimatkrisen samt Karolina Widerström – den första kvinnliga svenska läkaren som även var en av Fredrika Bremer-förbudets tidiga ordföranden.

Du kan även läsa om hur vi vässar argumenten inför valåret 2022 och mycket mer!

Denna artikel är ett utdrag ur HERTHA – världens äldsta feministiska tidskrift och medlemstidning för Fredrika Bremer-förbundet. Vill du köpa hela tidningen går det att beställa ditt alldeles egna ex för 90 kronor (ink porto) – eller varför inte köpa två och bjuda en älskad feminist på lite helgläsning?

Detta görs enklast via ett via vår webbshop som du hittar här.

För att även säkra kommande nummer av HERTHA är bästa tipset att bli medlem i Fredrika Bremer-förbundet. För studenter är priset nedsatt. Tryck här för att bli medlem.