Istanbulkonventionen i Sverige – hur går arbetet på hemmaplan?

”Män som utsätter
kvinnor för våld eller
sexualbrott blir inte
straffade av rätts-
väsendet”

DE FLESTA BARN i Sverige känner till barnkonventionen. Men nästan inga kvinnor känner till Istanbulkonventionen eller kvinnokonventionen, som är de två viktigaste vi har för kvinnors mänskliga rättigheter i världen. Det säger något om hur man ser på kvinnors rätt. Jag skulle vilja att alla unga kvinnor känner till att det finns konventioner som skyddar deras rätt.

EFTER ATT HA ÄGNAT en betydande del av sitt liv åt kvinnojoursrörelsen och att motverka mäns våld mot kvinnor, vet Olga Persson vad hon pratar om när det gäller situationen i Sverige. Riksförbundet Unizon samlar över 130 kvinnojourer, ungdomsjourer och jourer för den som utsatts för ett sexuellt övergrepp.
Som ordförande i förbundet har hon noggrant följt utvecklingen både med den nationella handlingsplan som Sverige tagit fram utifrån Istanbulkonventionen, och det nya åtgärdsprogram som regeringen presenterade i juni i år. Ett program som dock fortfarande inte är resurssatt.
– Det är den första punkten som behöver förbättras i Sverige. När man går fram med kraftfulla lagstiftningsförändringar så måste man reurssätta dem. Inga politiska initiativ har verkan om de inte följs av pengar, arbetstid och förändrade arbetssätt hos människor. Där har vi mycket kvar att göra i Sverige, säger Olga Persson och pekar på att arbetet måste fungera i allt ifrån socialtjänst och kommuner till sjukvården och rättsväsendet.

I Europarådets expertgrupp GREVIOs första granskning av hur Sverige efterlever konventionen pekas på tydliga brister i samordning mellan myndigheter, men även att straffriheten är stor.
– Män som utsätter kvinnor för våld eller sexualbrott blir inte straffade av rättsväsendet. Det påverkar hela kedjan, från det förebyggande arbetet till ifall man vågar anmäla, och framför allt påverkar det mäns möjligheter att utsätta kvinnor för brott. Det har vi i kvinnojoursrörelsen sett i 40 år.

ÄVEN OM MYCKET blivit bättre och vi har en lagstiftning som är tydlig med vad som är rätt och fel, så finns stora implementeringssvårigheter, menar Olga Persson. Vissa grupper av kvinnor är mer diskriminerade av rättsväsendet än andra – kvinnor med utländsk bakgrund till exempel, eller unga ensamstående mammor som utsatts av våld av barnets pappa och fortsätter att bli det därför att han har rätt till umgänge med barnet.

– Vi har massor av policydokument och lagstiftning på plats, men vi har inte ett normsystem som stödjer lagstiftningen. Varken i samhället eller i myndigheter, som rättsväsendet. Det krävs en normförskjutning och ett nytt sätt att se på kvinnors rätt att slippa utsättas för våld. Men det kommer inte av sig själv, det måste till grundutbildningar exempelvis för alla som jobbar i rätts-väsendet, sedan i kontinuerliga vidareutbildningar.

Hur skapar man nya normer på ett samhälleligt plan?
– Det är först och främst en fråga för det förebyggande arbetet. Där har vi en nationell strategi där det uttryckligen står att alla unga ska nås av

ett våldsförebyggande arbete med genusperspektiv, där man ifrågasätter stereotypa könsroller. Det har fortfarande inte hänt, men just det förebyggande är något som är väldigt tydligt i konventionen och i den nationella strategin. Jag tror att det är jätteviktigt att sätta samman det förebyggande arbetet med ansvarsutkrävandet av dem som begår brott. Alla vet att har man regler där det inte händer något om man inte följer dem, så får de mindre legitimitet.
Istanbulkonventionen är tydlig med vikten av att arbeta förebyggande med förövarna, ett arbete där Sverige har lång väg kvar att gå. En lagändring som trädde i kraft 1 augusti i år säger att kommunernas socialnämnder har skyldighet att sätta in insatser för att våld och övergrepp ska upphöra.
– Men det finns ingen insats som gör att män slutar utöva våld, det finns inget trollspö. Samtidig är frågan en balansgång – ett starkt förebyggande arbete får inte ske på bekostnad av kvinnor och barns trygghet, säger Olga Persson.

HON SITTER I STYRELSEN för Working with perpetrators, ett europeiskt nätverk som arbetar med förövarna. Det man har sett där, är att just ansvarsutkrävande, gedigen kunskap om kvinnor och barns utsatthet och samarbete mellan dem som jobbar med kvinnorna och med förövarna är nycklar för att lyckas motverka våldet.
– Vi glömmer ofta barnen. Mamman får i bästa fall stöd och skydd, medans barnen tvingas träffa pappan för att han har umgängesrätt. Det skickar dubbla budskap och leder inte till att våldet upphör.
Hur samhället reagerar på mannens våld spelar också stor roll för möjligheten att få män att upphöra med våldet. I en kultur där normen är att kvinnan är underordnad och det finns starka uppfattningar om hur kvinnor och män är och bör bete sig, finns lång väg kvar att gå.
– Det gäller allt ifrån psykologiskt våld till det grövsta, som ibland slutar med att kvinnan mördas. Det är tydligt i konventionen att ett sådant arbete med normer krävs, men det är samtidigt en kontroversiell del.

ÄNNU MER KONTROVERSIELLT än så var två viktiga frågor som i slutändan helt fick läggas åt i sidan i förhandlingarna kring konventionens innehåll: pornografi och prostitution.

– Två drivande faktorer när det gäller attityder som kan leda till våld. Europas länder är väldigt oense när det gäller synen på kvinnors rätt till sina egna kroppar.

I VÅRAS BLOSSADE ilska och debatt upp kring mäns våld mot kvinnor i Sverige, efter att fem mord på kvinnor uppmärksammats under loppet av tre veckor. En debatt som visade på medias roll, en ofta bortglömd maktfaktor enligt Olga Persson.
– Politiker är känsliga för media. Det såg vi tydligt i våras, när media på riktigt beskrev vilka de här kvinnorna var och benämnde dem som människor istället för att låta dem bli en notis. Det skapade en debatt som faktiskt bidrog till åtgärdsprogrammet som förhoppningsvis kommer att bli verklighet. Det kommer att bli upp till bevis för alla de politiker som twittrade om att mäns våld mot kvinnor är deras viktigaste fråga. För det har aldrig tidigare varit en valfråga.

Problemet med våld mot kvinnor måste få den dignitet det kräver, menar Olga Persson, som även sitter i Fredrika Bremerförbundets styrelse. ”Kvinnor är inte en minoritet, vi är lite mer än hälften av jordens befolkning. Könsmakt är något grundläggande i alla samhällen i världen, kvinnor underordnade överallt. Det måste vi kunna ta in.”