Vi sätter vårt hopp till mammorna

För att förhindra att nya brott mot mänskligheten begås, är det viktigt att minnas de som skett. Det är principen för människorättsorganisationen Memorial, som är en av årets mot- tagare av Nobels fredspris. Hertha har mött Alexandra Polivanova, en av de få medarbetare som kunnat arbeta kvar i organisationen.

TEXT Camilla Wagner

– DET KÄNNS LITE märkligt att få ett fredspris när det inte är fred, säger en ödmjuk Alexandra Polivanova men betonar att hon förstås är glad.

Hon är en av de 30-tal av Memorials drygt 100 medarbetare som valt att stanna kvar och fortsätta arbetet på plats i Moskva. Memorial grundades när Sovjetunionens järnridå började knaka. Syftet var att utreda vilka brott mot mänskligheten som gjordes under Stalins styre. Organisationen hann växa och sprida sig i hela Sovjetunionen, vilket innebar att det fanns avdelningar i de länder som fick tillbaka sin självständighet när Sovjetunionen föll isär. Däribland i Ukraina.

Memorial stämplades redan 2016 som fiender till staten och som utländska agenter, men de kunde ändå fortsätta sin verksamhet öppet fram till slutet av 2021. Det slutgiltiga beslutet om likvidering kom den 28 februari i år, fyra dagar efter att anfallskriget mot Ukraina inleddes.

ALEXANDRA POLIVANOVA, ÄVEN kallad Sasha, är lågmäld där hon sitter och dricker sitt gröna te på ett fik på Södermalm i Stockholm. Hemma i Moskva dricker hon sitt te ur en mugg med texten: “Ta bara inte dig själv på för stort allvar, tänk inte för mycket på dig själv – det är bara visdom” (översatt från ryska). Citatet är taget ur novellen Var har du varit, Adam? skriven av en annan nobelpristagare Heinrich Theodor Böll.

Hon kan inte riktigt avgöra om den mediebilden vi i västvärlden får är en sann bild av Rysslands motgångar i anfallskriget eller om vi förskönar bilden. Däremot anser hon att det är viktigt att hålla hoppet uppe och påminner om historien.

– Två veckor innan Ceausescu avrättades hade han folkets stöd. Det kan gå fort och vi kan inte förutse vad det är som kommer få händelse- förloppet att ta en annan riktning.

OPINIONEN I RYSSLAND ÄR delad enligt Alexandra Polivanova. De äldre är har ofta färre informationskanaler och är utelämnade till den propaganda som sänds ut i kanalerna styrda av staten. Dessutom har de minnen av Sovjetunionen och ser på ukrainare som “småbröder”.

– Man måste komma ihåg att Ryssland är byggt på en starkt patriarkal struktur, förklarar hon och berättar om hur maskulinitet och militären är sammanvävda och hyllade. Förr var det till och med vanligt med militära fester på dagis och
nu ser man hur den militariseringen ökar igen.

– Krig medför inte bara död och skadade människor. Det innebär också att den sociala utveckling backar, säger Alexandra Polivanova och beskriver hur våld legitime- ras och patriarkala strukturer stärkts under kriget.

DE AV MEMORIALS medarbetare som är kvar får sin lön via crowdfunding. Små donationer, så små att de inte väcker misstanke, görs av en trogen skara för att arbetet ska kunna fortgå. Deras främsta uppgift idag är att tillhandahålla kritisk information om Ryssland för att skapa en inhemsk motståndskraft. Yngre är mer kritiska till kriget, då de oftare har tillgång till fler källor. Dessutom är de unga männen oroliga att de ska kallas in.

EN ANNAN GRUPP där kritiken mot kriget växer är mammorna till de som kallats in. De blir upprörda över att deras söner behöver kriga med dålig utrustning och dålig mat. Det är här Memorial ser potential i att mobilisera motstånd.

– Tyvärr är de inte emot själva kriget utan bara hur deras söner har det. Inte för att de är dåliga människor. De har bara inte fått rätt information. I propagandan som sänds på tv kommer ryska soldater och räddar gråtande ukrainska barn.”

Så hur ser du på din egen säkerhet och vilka risker du tar?

– Jag vill förstås inte hamna i fängelse. Skulle jag veta att de är på väg för att arrestera mig skulle jag förstås fly. Men hur farligt kan det vara att hamna i fängelse om man jämför med det som händer i Ukraina?